Tal om mobbning

Ett tal skri­vet i Upp­sa­la, Reto­rik B

God efter­mid­dag.

Mitt namn är Marie Hoge­brandt, och jag är här för att tala med er om något som har stor bety­del­se: Era barns väl­färd.

Var­je dag drar sig ett tusen­tal barn och ung­do­mar för att gå till sko­lan, eftersom de är utsat­ta för mer eller mind­re syn­li­ga över­grepp av så kal­la­de skol­kam­ra­ter. Sade jag tusen­tals? För­låt, jag menar för­stås tio­tu­sen­tals. Tio­tu­sen­tals av era barn: i låg­sta­di­et, i mel­lan­sta­di­et, i hög­sta­di­et, i gym­na­si­et.

Mobb­ning. Sma­ka på ordet. Det lig­get inte helt rätt i svens­ka mun­nar, eftersom det är en för­svensk­ning av eng­els­kans ”mob”, ett nega­tivt lad­dat ord med bety­del­sen folk­mas­sa. Det var en ”mob” som döda­de Axel von Fer­sen, det var en ”mob” som stor­ma­de Bas­til­jen. Det­ta kanske inte ver­kar vara ett lämp­ligt ord att ta in, för att ge den bety­del­se som ”mobb­ning” har, men om man stan­nar upp och tän­ker efter är det myc­ket lämp­ligt.

Mobb­ning är när en eller fle­ra ledar­per­so­ner fysiskt eller psy­kiskt attac­ke­rar någon som har en svag­het som går att utnytt­ja, där ledar­na är stöd­da av ett hov av sup­port­rar, och där den tys­ta mas­san inte säger nej.

Man kan klas­si­fi­ce­ra mobb­ning i två huvud­ka­te­go­ri­er: ”Tjej­mobb­ning” och ”Kill­mobb­ning”. Det tål att påpe­kas att det inte auto­ma­tiskt är tjej­mobb­ning för att för­ö­var­na är flic­kor, eller kill­mobb­ning för att för­ö­var­na är poj­kar; det är mer typex­em­pel.

Kill­mobb­ning är den som är lät­tast att upp­täc­ka och peka på, eftersom den är direkt. Den är oftast fysisk; med spar­kar, knuf­far eller slag, och även den ver­ba­la delen är tyd­lig: ”Djäv­la hora.” ”Åk hem, svart­skal­le.” Här ryms även sex­u­el­la tra­kas­se­ri­er, där den utsat­te får stå ut med att någon tar hen­ne på brös­ten eller bak­de­len.

Tjej­mobb­ning är mer infam, mer sub­til, mer dold. Den är oftast ver­bal, och väl­digt säl­lan tyd­lig. Nej, små, små nål­stick är van­li­gast. Kom­men­ta­rer som för en utom­stå­en­de ses som oskyl­dig, men med en elak inne­börd, där ”Har du klippt dig?” har bety­del­sen att man bor­de tänkt efter innan man klipp­te sig, eftersom man ser ännu vär­re ut nu, eller ”Var har du köpt den där trö­jan?” har efter­le­det ”den ser ut som något du hit­tat på en sop­tipp.” Leda­ren här är den okrön­te drott­ning, med ett hov av lis­man­de beund­ra­re som fnis­sar åt allt leda­ren säger, kanske för att de själv inte vill bli utsat­ta för nål­stic­ken.

Vad kan göras åt det­ta pro­blem med mobb­ning, då? Jag ser själv tre åtgär­der som är myc­ket vik­ti­ga, även om de är lät­ta­re sag­da än gjor­da, som så myc­ket annat.

För det förs­ta: Noll­to­le­rans. Lyss­na på dem som kän­ner sig illa berör­da, ta upp till dis­kus­sion. Även om per­so­nen är över­käns­lig och bor­de ”igno­re­ra” det som sägs är det vik­tigt att den­ne tas på all­var. Det är inte lätt att vara utsatt och från vux­et håll få höra att man är över­käns­lig, att poj­ken som taf­sar än på brös­ten bara ”tyc­ker om en”, eller att man ska igno­re­ra vad folk gör, eftersom man ju ”vet hur poj­kar är”. Tren­den är att om det är tje­jer som blir mob­ba­de av kil­lar så ses det med mil­da­re ögon, just eftersom man vet hur poj­kar är. Och om det är den så kal­la­de ”tjej­mobb­ning­en” är det ännu vär­re, eftersom den kan ver­ka så oskyl­dig för en utom­stå­en­de.

För det and­ra: Mer utbild­ning till lära­re och övrig per­so­nal inom sko­lan. Anting­en om det sker genom fort­bild­ning eller som obli­ga­to­ris­ka led inom lärar­ut­bild­ning­en bör mobb­ning vara något som alla lära­re och övrig per­so­nal vet om och kan ta itu med. Jag menar inte att lära­re ska behö­va hål­la ett öga öppet för even­tu­el­la kom­men­ta­ren som kan ha en dub­bel­me­ning, eftersom ”Har du klippt dig?” ock­så kan ha en posi­tiv inne­börd, men de ska vara med­vet­na om pro­ble­ma­ti­ken. Det är vik­tigt att de som har mest kon­takt med barn och ung­do­mar ska kun­na ha kun­ska­pen och själv­för­tro­en­det att kun­na ta itu med pro­ble­men, om pro­ble­men ska lösas. I det här lig­ger ock­så något som är myc­ket vik­tigt att för­stå, men som så få för­står, näm­li­gen: Mobb­ning är inte den mob­ba­des fel.

Mobb­ning är inte den mob­ba­des fel. Den som blir mob­bad blir oftast utvald på oli­ka grun­der; att de är över­vik­ti­ga, under­vik­ti­ga, udda, klär sig fel, för duk­tig i sko­lan, för dåli­ga i sko­lan, eller vad nu det är för svag­het som mob­ba­ren hit­tar, men pro­ble­met lig­ger hos mob­ba­ren. Man kan inte lösa pro­ble­met genom att flyt­ta på den mob­ba­de. Om man för­sö­ker lösa pro­ble­met på det sät­tet så kanske det är lugnt och skönt ett tag, men sedan kom­mer pro­ble­men blos­sa upp igen, eftersom mob­ba­ren hit­tar någon ny att ge sig på. Det kan fin­nas många skäl till att en mob­ba­re tra­kas­se­rar en skol­kam­rat, men svep­skä­len är ald­rig de rät­ta. Man mob­bar inte för att den mob­ba­de är över­vik­tig; det är bara orsa­ken till att man väl­jer ut just den per­so­nen just .

För det tred­je och avslu­tan­de: Mer resur­ser till sko­lan. Enkla­re sagt än gjort, defi­ni­tivt, men det är där myc­ket lig­ger. Oav­sett hur myc­ket utbild­ning lära­re och övrig per­so­nal har, oav­sett hur bra hand­lings­pla­ner­na mot mobb­ning är, oav­sett hur kom­pe­tent lära­re och övrig per­so­nal är: Är de för få kan de inte göra myc­ket.

Det fanns en poj­ke i min klass, redan från låg­sta­di­et ett pro­blem­barn. Han bröt sön­der mina kri­tor i ettan, och på den vägen gick det. När han ett år för sent gick ut hög­sta­di­et och bör­ja­de Indi­vi­du­el­la pro­gram­met på gym­na­si­et gjor­des ett test, och det visa­de sig att han var särsko­le­mäs­sig. Hade det här testet gjorts i låg­sta­di­et, i mel­lan­sta­di­et, i hög­sta­di­et, så hade det nog varit bätt­re både för honom och för hans omgiv­ning. Var­för ing­et gjor­des? Tja, brist på resur­ser är en orsak. Med fler lära­re som kan hål­la ett öga på ele­ver­na kan pro­ble­men lösas litet lät­ta­re, oav­sett om det är barn som behö­ver extra resur­sers för att de är så kal­la­de ”bok­stavs­barn”, eller om det är barn som har pro­blem med and­ra ele­ver av en eller annan orsak.

Nå, så är pro­ble­met med mobb­ning enbart sko­lans pro­blem? Nej, det är det inte. Även om man som ele­ver till­bring­ar myc­ket tid i sko­lan, så myc­ket som totalt hal­va sitt liv när man gått ut gym­na­si­et, kan inte lära­re vara över­allt. Det är inte lära­res skyl­dig­het att upp­fost­ra barn; det är deras skyl­dig­het att under­vi­sa dem i mate­ma­tik, svens­ka, eng­els­ka, histo­ria, med mera. Vi har inte läng­re Upp­fö­ran­de som ett ämne i grund­sko­lan, utan det är för­äld­rar­na som ska upp­fost­ra sina barn. Ni som är för­äld­rar, lyss­na på era barn, och ifall sko­lan inte gör till­räck­ligt myc­ket att hjäl­pa, påta­la pro­ble­met, men likaså, ifall ni får det påta­lat att era små äng­lar tra­kas­se­rar and­ra ele­ver, slå inte dövö­rat till. Visst, det kan vara miss­upp­fatt­ning­ar och för­tal, men se då till att reda ut det. Skyll inte pro­ble­men på and­ra!

Ursäk­ta mitt utspel, jag är litet käns­lig när det gäl­ler för­äld­rar som inte kan ta ansvar för sina barn. Jag blev själv utsatt för en sådan äls­kan­de fader, som lugnt tog sin tel­ning i för­svar, när sag­da tel­ning spar­kat mig på svan­sko­tan, så jag än i dag har vis­sa pro­blem att sit­ta ner.

Vi har inte råd, ser jag många tän­ka nu. Vi har inte råd att ge mer resur­ser till sko­lan, vi har inte råd att ha fler spe­ci­allä­ra­re. Men, har vi råd med resul­ta­tet? Har vi råd att beta­la för de brott des­sa ”mob­ba­re” utför sena­re? Har vi råd med vård, med avvänj­ning av dro­ger, med psy­ko­lo­gisk hjälp? Kanske. Kanske inte.

Hur jag kan påstå att mobb­ning är ett så stort pro­blem? Vad grun­dar jag det­ta att mob­ba­re sena­re utför brott på? Leda­ren för mobb­ning­en mot mig sit­ter i fäng­el­se för miss­han­del, har åkt in och ut för allt ifrån väskryck­ning, till inbrott, till miss­han­del. Av hans hant­lang­a­re har två åkt in och ut från fäng­el­set, men den tred­je har tagit sig själv i nack­skin­net, och är nu en lag­ly­dig med­bor­ga­re med fast jobb. Jag erkän­ner, jag kan ha haft otur. Kanske är det så att majo­ri­te­ten av de som utsät­ter sina skol­kam­ra­ter för rara små bus­streck som att klap­pa dem på brös­ten, stjä­la deras skol­böc­ker och spo­la ner i toa­let­ten, spar­ka upp skå­pen för dem, och så vida­re, kom­mer att skö­ta sig exem­pla­riskt i fram­ti­den, men kanske, kanske kan det vara en anty­dan att något behö­ver göras, och är det då inte bätt­re att det­ta något görs i sko­lan innan per­so­nen i frå­ga ham­nar i fäng­el­set, och innan hans fos­ter­för­äl­der ham­nar på sjuk­hu­set efter hans miss­han­del?

Ta med er des­sa ord hem, och tänk över dem noga. Vad är det för sko­la vi vill ha? Vill vi ha en sko­la där våra barn kan kän­na sig säk­ra, eller en sko­la där man behö­ver låta det bli all­mänt känt att man bär kniv, i för­hopp­ning att det ska stop­pa en från att bli påhop­pad, eller rutin­mäs­sigt inknuf­fad i ett skåp? Jag vet vad jag vill, och till­sam­mans kan vi lösa de här pro­ble­men innan det är för sent.

Tack för mig.


Hår­da­re tag i sko­lan!

Jag läser dag­li­gen om hur tje­jer utsätts för mob­bing av alla dess slag, och hur sko­lan och kom­mu­nen bara ryc­ker på axlar­na och låter den star­kes rätt råda. Det skräm­mer mig att Djung­elns Lag fort­fa­ran­de styr sko­lan och dess håll­ning, än mer än när jag var först en udda låg­sta­di­e­e­lev, sedan en udda mel­lan­sta­di­e­e­lev, en udda hög­sta­di­e­e­lev och slut­li­gen en udda gym­na­si­e­e­lev, även om jag vid det laget åtminsto­ne hit­tat någ­ra likar. Många av mina plå­go­an­dar ansåg nog näs­tan att det var rätt att tra­kas­se­ra mig, jag var ett lätt byte eftersom jag var Annorlun­da, ett grovt brott i sko­lans värld, och dess­utom rea­ge­ra­de jag starkt på pro­vo­ka­tio­ner.

Jag minns en dag när jag stod vid sko­lan och dess buss­håll­plats och vän­ta­de på bus­sen som min vän skul­le med. Vi pra­ta­de helt lugnt med varand­ra, när plöts­ligt ste­nar for genom luf­ten och bom­bar­de­ra­de oss. Det var vis­ser­li­gen bara små­ste­nar, och var­ken jag eller min vän blev ska­da­de, vil­ket led­de till vux­en­värl­dens reak­tion:

Han tyc­ker säkert bara om dig!”

En annan vän var myc­ket väl­ut­veck­lad i mel­lan­sta­di­et, med både rejält till­ta­gen byst, bre­da höf­ter och en rejäl bak­del. Poj­kar­na i hen­nes sko­la fann det ytterst roan­de att nypa hen­ne i baken, bil­da en ring runt hen­ne för att kun­na taf­sa ordent­ligt på hen­nes bröst, dra hen­ne i den blon­da flä­tan, eller kom­ma bak­i­från för att kun­na knäp­pa upp hen­nes BH-band. Grå­tan­de pro­te­ste­ra­de hon hos sin klass­lä­ra­re, men det enda sva­ret hon fick var:

Han tyc­ker säkert bara om dig!”

I mel­lan­sta­di­et var jag först med att få mens. Jag var tvung­en att gå hem, och blev då tvung­en att berät­ta för en av flic­kor­na i min klass. Hon spred ut det över sko­lan, och jag fick dagen efter höra kom­men­ta­ren: “Du kanske inte är så liten, eftersom du har fått mens. Vill du hänga med och knul­la?”. Då gick jag till min klass­lä­ra­re, som skrat­ta­de och sade:

Han tyc­ker säkert bara om ”

En dag i hög­sta­di­et gick jag genom kor­ri­do­ren med min vän (hon som jag blev ste­nad till­sam­mans med), när en poj­ke i min klass kom upp bakom mig och spar­ka­de mig på svan­sko­tan. Jag rea­ge­ra­de häf­tigt genom att vän­da mig om, springa efter honom, och en gång utro­pa “Jäv­la bög­jä­vel”, innan jag föll ihop av smär­ta. Så leta­de jag upp min mor (hon arbe­ta­de som lära­re på sko­lan) och berät­ta­de grå­tan­de för hen­ne vad som hänt. Hon blev själv­fal­let upp­rörd, och leta­de upp sko­lans rek­tor. Hen­nes kom­men­tar?

Han tyc­ker säkert bara om hen­ne!”

Nåja, vi kal­la­des till ett möte, med poj­ken, rek­torn, poj­kens far, fri­tids­le­da­ren, jag och min vän. Vart mina för­äld­rar var? Far var fort­fa­ran­de på sitt arbe­te och mor hade fått till­sä­gel­se att ta en lång pro­me­nad, för at “lug­na ner sig”. I mötet ham­na­de jag i fokus, eftersom jag hade pro­te­ste­rat med de fula orden. Det var min svan­sko­ta som värk­te (och som fort­fa­ran­de vär­ker), jag som bli­vit utsatt för hans sys­te­ma­tis­ka mobb­ning i fle­ra måna­der, jag som måd­de illa, men han som blev off­ret. Vad jag insåg?

Han tyc­ker säkert bara om mig!”

På gym­na­si­et fanns det en kor­ri­dor längst ner i bygg­na­den, när man skul­le ta sig till mat­sa­len för lunch, som jag och de fles­ta and­ra av mitt kön fruk­ta­de. Längs väg­gar­na i den kor­ri­do­ren fanns fle­ra bän­kar, på vil­ka de (man­li­ga) ele­ver­na från främst Bygg- och For­dons­pro­gram­met satt. När man som “elev av kvinn­ligt kön” gick längs den kor­ri­do­ren häl­sa­des man van­ligt­vis av bus­viss­ling­ar, sex­is­tis­ka kom­men­ta­rer (“Du med brun­hå­ret, har du sma­kat kuk?”) eller tvi­vel­ak­ti­ga kom­pli­mang­er (“Vil­ken häck, den skul­le man inte ha något emot att kläm­ma på!”). Det­ta pro­blem påta­la­des ald­rig, eftersom man viss­te vad man skul­le få höra, och inte orka­de höra det igen:

Han tyc­ker säkert bara om dig!”

Jag kanske målar upp en gans­ka dys­ter bild av sam­häl­let genom de här exemp­len, men det skräm­man­de är att jag inte över­dri­ver. Vi behö­ver ta hår­da­re tag mot mobb­ning, och fram­förallt inte för­sva­ra tra­kas­se­ri­er med “Han tyc­ker säkert bara om dig” eller “Du vet hur poj­kar är” eller “Igno­re­ra dem, då är det inte lika roligt läng­re”. Även om poj­kar tyc­ker att det är roligt att taf­sa på väl­ut­veck­la­de flic­kor, ska verk­li­gen flic­kor behö­va stå ut med det? Hår­da­re tag, fas­ta­re pla­ner, mer stöd till utsat­ta, mer upp­följ­ning! Ing­en ska behö­va må dåligt fem, tio, fem­ton år efter att de gått ut grund­sko­lan eller gym­na­si­et. Det behövs även mer resur­ser så att vi får in fler vux­na, helst vux­na som inte har ett selek­tivt syn­fält, och som kan kla­ra av att ta itu med pro­ble­men.