Sömnlösa tankar om då och nu

En vän till mig dog den 29nde juni. Någon som jag har skrat­tat och grå­tit med, och delat många inten­si­va stun­der med, men som jag inte viss­te nam­net på innan jag hör­de nyhe­ten. Vi lär­de kän­na varand­ra onli­ne, och har spe­lat roll­spel till­sam­mans i fle­ra år.

Det är en kons­tig käns­la när många vän­ner man har är såda­na man ald­rig egent­li­gen “träf­fat”. Två per­so­ner som är bered­da att bli kon­tak­ta­de av arbets­gi­va­re, som har gått med på att vara refe­ren­ser för mig, är vän­ner onli­ne. Jag träf­fa­de min pojk­vän onli­ne, och sto­ra delar av vårt för­hål­lan­de har vi haft ett distans­för­hål­lan­de där vi träf­fa­des en gång per år som mest. Nu bor vi dock ihop, så vi har tagit igen ska­dan.

Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?1958 sjöng Lill-Babs om en solochvå­ra­re som häv­da­de att han flyt­ta­de till “amer­ka”, men som nu inte har skri­vit på fem­ton år. Över­lag så känns fem­ton år som om det är aning­en länge att vän­ta (vil­ket ju är mening­en med sång­en) men om man tit­tar på situ­a­tio­nen och jäm­för med hur det är nu… Att få ett brev i måna­den från USA var något stort. När utvand­ring­en var som star­kast var ett ame­ri­kabrev en stor hän­del­se.

Idag kan jag få svar ome­del­bart. Jag kan sit­ta i Sve­ri­ge och direkt få kon­takt med någon som bor tusen­tals mil ifrån mig. 1911 tog det fle­ra måna­der med båt och sedan tåg eller häst och vagn till, säg, Salt Lake City. Nu tar det 1214 tim­mar med flyg. Värl­den blir mind­re och mind­re.