Radiotjänst — stalkers?

Så, min tele­fon ring­de. Det var en trev­lig dam från Radi­o­tjänst som upp­lys­te mig om att det var skärpt TV-licen­se­kon­troll i mitt områ­de, och att eftersom jag nyli­gen flyt­tat så ring­de hon för att jag skul­le kun­na berät­ta att jag har en TV. Kon­ver­sa­tio­nen:

Jag: “Jag har ing­en TV.”

Hon: “Var har du gjort av den, då?”

Jag: “Jag har ald­rig haft någon TV…”

Hon: “Hur tit­tar du på TV, då? Via datorn?”

Jag: “Jag tit­tar inte på TV.” (inte helt sant — jag tit­tar på TV hos mina för­äld­rar ibland)

Hon: “Tit­tar du på film?”

Jag: “Ja, det gör jag, och det gör jag på datorn.”

Hon: “Har du en fri­ståen­de DVD spe­la­re?”

Jag: “Nej, det har jag inte.” (Hur menar hon — skul­le jag behö­va beta­la TV-licens om jag hade en extern DVD spe­la­re?)

Hon: “Har du någon digi­tal­box?”

Jag: “Nej, det har jag inte.”

Hon: “Jaha, då får vi ord­na det på något annat sätt.”

Jag: “Men jag har ing­en TV!”

Hon: “Jag sade, då får vi ord­na det på något annat sätt.”

…vad sjut­ton tän­ker hon “ord­na”? Jag har ing­en TV, jag har ing­en DVD spe­la­re utan­för min dator… Jag har inte haft någon­de­ra sedan jag flyt­ta­de från Upp­sa­la 2005! Är det så otro­ligt att man inte har en TV? DVD fil­mer har jag, visst, men de spe­lar jag upp på min sto­ra skärm på datorn.