Kategoriarkiv: Tal/Rants

Ordvits på att ett system buggar

Internet Explorer 9 float bug

Idag har jag varit på insekts­jakt! Desig­nen till en sida jag job­bar med var snygg i Chrome och Fire­fox, så hyf­sad man kunde för­vänta sig i IE8, och sedan kol­lade jag IE9

Åh jis­ses. Hela lay­ou­ten var helt ur led, med en float: left till höger, och side­ba­ren (float: right) nere på nästa rad.

Enter Google! Det visade sig att det finns/fanns en bug i IE om man har antingen 1) för­äl­der utan fast bredd eller 2) för­äl­der med mar­gin: auto.

Jag hade 2), men vem vill låta bli en cen­tre­rad lay­out? Jag fort­satte Googla. Slut­li­gen såg jag en intres­sant trend… Många med detta pro­blem hade en fel­ak­tig doctype.

Det hade ju vis­ser­li­gen inte vi, men i despe­ra­tion skrev jag DOCTYPE istäl­let för doc­type, dvs med stora istäl­let för små bok­stä­ver. Då fun­ge­rade layouten.

Så, för att sam­man­fatta: Inter­net Explo­rer ham­nar i quirks­mode om doc­type är skri­vet med små bokstäver.

PS: Ifall någon vet vem som gjort bil­den jag använ­der så skulle jag vara tack­sam över att få reda på det. Den har legat i map­par på mina dato­rer sedan cirka –96, och konst­nä­rens första namn är tro­ligt­vis “Åke”.

Bah. Bootstrap >.<

Har pre­cis bytt till Roots som tema, eftersom det är trev­ligt att använda som bas för att skinna om min blog, vil­ket behövs. Väl­digt mycket.

Var­för bekla­gar jag mig, då?

  1. Twit­ter Bootstrap är grun­den. Den har många myc­ket snygga effek­ter, men har all­de­les för myc­ket grått/svart/vitt för min smak. Spe­ci­ellt irri­te­rande är att många av fär­gerna är hård­ko­dade, trots att de är skri­ven i LESS.
  2. Bootstrap är skri­vet i Less, så för att kunna använda min favo­rit Sass är jag tvungen att hämta en port skri­ven av John W. Long.
  3. Måste komma mig för att lista ut hur jag vill att min blog ska se ut >.>

The good, the bad and the ugly, recruitment edition

Nja, jag kanske inte tän­ker hänga ut “the bad” och “the ugly”, åtminstone inte med namn, men jag vill gärna få ur mig litet om vad jag har sett under den här tiden jag har sökt jobb.

The Good

Mitt abso­lut favo­ri­tre­kry­te­rings­fö­re­tag är Bravura, som tyvärr inte har för många jobb, men rekry­te­rarna är väl­digt trev­liga och hjälp­samma, och sidan har ett par myc­ket bra delar, där det som jag äls­kar över allt annat är två bitar:

  1. Man ansö­ker på samma sida som annonsen
  2. Sidan hål­ler reda på huruvida man har sökt tjänsten.

Diverse kom­men­ta­rer

E-mail

Det är myc­ket trev­ligt att få ett e-mail som svar på ansö­kan, men det bör vara ett använd­bart e-mail, med nam­net på tjäns­ten man sökte, och helst också en länk, men län­ken behövs inte. Helst bör det fin­nas en avsän­dare och inte bara en e-mail, spe­ci­ellt om e-mailen är en no-reply. Plus poäng för for­mu­le­ringar som visar att de som skri­vit sidan har lagt ner litet extra tid. Exem­pel är en for­mu­le­ring jag såg häromdagen:

Tack för att du tog dig tid att ansöka om den här tjänsten.”

Det gjorde att jag kände mig upp­skat­tad, även om jag är fullt med­ve­ten om att det var ett formbrev.

CV-registrering

ARGH! Jag hatar att regi­strera min CV på varje. Nytt. Ställe. Det. Får. Mig. Att. Prata. Som. Shat­ner. *host* Okay. Jag för­står var­för det görs, och oav­sett hur myc­ket jag ogil­lar det som gör jag givet­vis det. Men se till att CV’n fak­tiskt används. En rekry­te­rings­sida som jag går till då och då har först tvingat mig att skriva in CV och ett per­son­ligt brev, och sedan varje gång jag ansö­ker så är jag ändå tvungen att bifoga en egen CV och per­son­ligt brev. Var­för då?

En annan sida tvingar mig att logga in för varje jobb jag söker, gå ige­nom min CV, gå ige­nom mitt brev, varje sida, för varje jobb… Det är inte direkt ett effek­tivt använ­dande av min tid.

Nej, se till så att CV-registreringen är smärt­fri genom att använda AJAX. Om ni har olika nyc­kelord (kun­ska­per, kör­kort, språk, etc), se till så att man kan välja alla utan att behöva gå till den sidan, lägga till, vänta tills det har lad­dats, gå till sidan, lägga till, vänta tills det har lad­dats, etc.

Ansök­nings­pro­ces­sen

Jag vill inte behöva gå runt ett fler­tal sidor för att kunna ansöka. Om man behö­ver göra vissa val på andra sidor så är det väl accep­ta­belt, men fram­förallt: Låt mig ha kvar tex­ten till ansö­kan på den slut­gil­tiga sidan där man ansö­ker, spe­ci­ellt om man ska skriva in ett per­son­ligt brev/introtext/liknande.

Recruitment Sites Y U NOUSABLE?

Eugh. Sökt en massa jobb idag. Skri­vit upp mig på ett par nya stäl­len, också. Tän­ker inte nämna “the bad” och “the ugly”, men Arbets­för­med­ling­ens sida är helt okay. Gil­lar fort­fa­rande inte att man också är tvungen att skriva in sin CV (igen), men när jag nu insett att jag kan skicka ansök­ningar via deras sida, med infor­ma­tion från CV:n jag skrev in där är jag lyckligare.

Värre är det med sidor som först tvingar en att fylla i CV… Och sedan är jag ändå tvungen att skicka en CV när jag ansö­ker jobb de har mat­chat mig med! >.<

Var­för, oh var­för, kan det inte komma ut ett for­mat för CV som alla kan läsa. Måhända att jag borde lösa detta dilemma genom att göra ett sådant for­mat? Också… Jag öns­kar att det gick lät­tare att skriva in sig. Jag söker gärna jobb, men när jag först behö­ver skriva in mig på ett halvt dus­sin stäl­len, ibland med design som läm­nar myc­ket att önska och fram­förallt med använ­dar­vän­lig­het som läm­nar myc­ket att önska… Ja, då känns det inte rik­tigt lika kul.

Radiotjänst — stalkers?

Så, min tele­fon ringde. Det var en trev­lig dam från Radi­o­tjänst som upp­lyste mig om att det var skärpt TV-licensekontroll i mitt område, och att eftersom jag nyli­gen flyt­tat så ringde hon för att jag skulle kunna berätta att jag har en TV. Konversationen:

Jag: “Jag har ingen TV.”

Hon: “Var har du gjort av den, då?”

Jag: “Jag har ald­rig haft någon TV…”

Hon: “Hur tit­tar du på TV, då? Via datorn?”

Jag: “Jag tit­tar inte på TV.” (inte helt sant — jag tit­tar på TV hos mina för­äld­rar ibland)

Hon: “Tit­tar du på film?”

Jag: “Ja, det gör jag, och det gör jag på datorn.”

Hon: “Har du en fri­stående DVD spelare?”

Jag: “Nej, det har jag inte.” (Hur menar hon — skulle jag behöva betala TV-licens om jag hade en extern DVD spelare?)

Hon: “Har du någon digitalbox?”

Jag: “Nej, det har jag inte.”

Hon: “Jaha, då får vi ordna det på något annat sätt.”

Jag: “Men jag har ingen TV!”

Hon: “Jag sade, då får vi ordna det på något annat sätt.”

…vad sjut­ton tän­ker hon “ordna”? Jag har ingen TV, jag har ingen DVD spe­lare utan­för min dator… Jag har inte haft någon­dera sedan jag flyt­tade från Upp­sala 2005! Är det så otro­ligt att man inte har en TV? DVD fil­mer har jag, visst, men de spe­lar jag upp på min stora skärm på datorn.

Tal om mobbning

Ett tal skri­vet i Upp­sala, Reto­rik B

God efter­mid­dag.

Mitt namn är Marie Hoge­brandt, och jag är här för att tala med er om något som har stor bety­delse: Era barns välfärd.

Varje dag drar sig ett tusen­tal barn och ung­do­mar för att gå till sko­lan, eftersom de är utsatta för mer eller mindre syn­liga över­grepp av så kal­lade skol­kam­ra­ter. Sade jag tusen­tals? För­låt, jag menar för­stås tio­tu­sen­tals. Tio­tu­sen­tals av era barn: i låg­sta­diet, i mel­lan­sta­diet, i hög­sta­diet, i gymnasiet.

Mobb­ning. Smaka på ordet. Det lig­get inte helt rätt i svenska mun­nar, eftersom det är en för­svensk­ning av eng­els­kans ”mob”, ett nega­tivt lad­dat ord med bety­del­sen folk­massa. Det var en ”mob” som dödade Axel von Fer­sen, det var en ”mob” som stor­made Bas­til­jen. Detta kanske inte ver­kar vara ett lämp­ligt ord att ta in, för att ge den bety­delse som ”mobb­ning” har, men om man stan­nar upp och tän­ker efter är det myc­ket lämpligt.

Mobb­ning är när en eller flera ledar­per­so­ner fysiskt eller psy­kiskt attac­ke­rar någon som har en svag­het som går att utnyttja, där ledarna är stödda av ett hov av sup­port­rar, och där den tysta mas­san inte säger nej.

Man kan klas­si­fi­cera mobb­ning i två huvud­ka­te­go­rier: ”Tjej­mobb­ning” och ”Kill­mobb­ning”. Det tål att påpe­kas att det inte auto­ma­tiskt är tjej­mobb­ning för att för­ö­varna är flic­kor, eller kill­mobb­ning för att för­ö­varna är poj­kar; det är mer typexempel.

Kill­mobb­ning är den som är lät­tast att upp­täcka och peka på, eftersom den är direkt. Den är oftast fysisk; med spar­kar, knuf­far eller slag, och även den ver­bala delen är tyd­lig: ”Djävla hora.” ”Åk hem, svart­skalle.” Här ryms även sex­u­ella tra­kas­se­rier, där den utsatte får stå ut med att någon tar henne på brös­ten eller bakdelen.

Tjej­mobb­ning är mer infam, mer sub­til, mer dold. Den är oftast ver­bal, och väl­digt säl­lan tyd­lig. Nej, små, små nål­stick är van­li­gast. Kom­men­ta­rer som för en utom­stå­ende ses som oskyl­dig, men med en elak inne­börd, där ”Har du klippt dig?” har bety­del­sen att man borde tänkt efter innan man klippte sig, eftersom man ser ännu värre ut nu, eller ”Var har du köpt den där trö­jan?” har efter­le­det ”den ser ut som något du hit­tat på en sop­tipp.” Leda­ren här är den okrönte drott­ning, med ett hov av lis­mande beund­rare som fnis­sar åt allt leda­ren säger, kanske för att de själv inte vill bli utsatta för nålsticken.

Vad kan göras åt detta pro­blem med mobb­ning, då? Jag ser själv tre åtgär­der som är myc­ket vik­tiga, även om de är lät­tare sagda än gjorda, som så myc­ket annat.

För det första: Noll­to­le­rans. Lyssna på dem som kän­ner sig illa berörda, ta upp till dis­kus­sion. Även om per­so­nen är över­käns­lig och borde ”igno­rera” det som sägs är det vik­tigt att denne tas på all­var. Det är inte lätt att vara utsatt och från vuxet håll få höra att man är över­käns­lig, att poj­ken som taf­sar än på brös­ten bara ”tyc­ker om en”, eller att man ska igno­rera vad folk gör, eftersom man ju ”vet hur poj­kar är”. Tren­den är att om det är tje­jer som blir mob­bade av kil­lar så ses det med mil­dare ögon, just eftersom man vet hur poj­kar är. Och om det är den så kal­lade ”tjej­mobb­ningen” är det ännu värre, eftersom den kan verka så oskyl­dig för en utomstående.

För det andra: Mer utbild­ning till lärare och övrig per­so­nal inom sko­lan. Antingen om det sker genom fort­bild­ning eller som obli­ga­to­riska led inom lärar­ut­bild­ningen bör mobb­ning vara något som alla lärare och övrig per­so­nal vet om och kan ta itu med. Jag menar inte att lärare ska behöva hålla ett öga öppet för even­tu­ella kom­men­ta­ren som kan ha en dub­bel­me­ning, eftersom ”Har du klippt dig?” också kan ha en posi­tiv inne­börd, men de ska vara med­vetna om pro­ble­ma­ti­ken. Det är vik­tigt att de som har mest kon­takt med barn och ung­do­mar ska kunna ha kun­ska­pen och själv­för­tro­en­det att kunna ta itu med pro­ble­men, om pro­ble­men ska lösas. I det här lig­ger också något som är myc­ket vik­tigt att för­stå, men som så få för­står, näm­li­gen: Mobb­ning är inte den mob­ba­des fel.

Mobb­ning är inte den mob­ba­des fel. Den som blir mob­bad blir oftast utvald på olika grun­der; att de är över­vik­tiga, under­vik­tiga, udda, klär sig fel, för duk­tig i sko­lan, för dåliga i sko­lan, eller vad nu det är för svag­het som mob­ba­ren hit­tar, men pro­ble­met lig­ger hos mob­ba­ren. Man kan inte lösa pro­ble­met genom att flytta på den mob­bade. Om man för­sö­ker lösa pro­ble­met på det sät­tet så kanske det är lugnt och skönt ett tag, men sedan kom­mer pro­ble­men blossa upp igen, eftersom mob­ba­ren hit­tar någon ny att ge sig på. Det kan fin­nas många skäl till att en mob­bare tra­kas­se­rar en skol­kam­rat, men svep­skä­len är ald­rig de rätta. Man mob­bar inte för att den mob­bade är över­vik­tig; det är bara orsa­ken till att man väl­jer ut just den per­so­nen just .

För det tredje och avslu­tande: Mer resur­ser till sko­lan. Enklare sagt än gjort, defi­ni­tivt, men det är där myc­ket lig­ger. Oav­sett hur myc­ket utbild­ning lärare och övrig per­so­nal har, oav­sett hur bra hand­lings­pla­nerna mot mobb­ning är, oav­sett hur kom­pe­tent lärare och övrig per­so­nal är: Är de för få kan de inte göra mycket.

Det fanns en pojke i min klass, redan från låg­sta­diet ett pro­blem­barn. Han bröt sön­der mina kri­tor i ettan, och på den vägen gick det. När han ett år för sent gick ut hög­sta­diet och bör­jade Indi­vi­du­ella pro­gram­met på gym­na­siet gjor­des ett test, och det visade sig att han var särsko­le­mäs­sig. Hade det här testet gjorts i låg­sta­diet, i mel­lan­sta­diet, i hög­sta­diet, så hade det nog varit bättre både för honom och för hans omgiv­ning. Var­för inget gjor­des? Tja, brist på resur­ser är en orsak. Med fler lärare som kan hålla ett öga på ele­verna kan pro­ble­men lösas litet lät­tare, oav­sett om det är barn som behö­ver extra resur­sers för att de är så kal­lade ”bok­stavs­barn”, eller om det är barn som har pro­blem med andra ele­ver av en eller annan orsak.

Nå, så är pro­ble­met med mobb­ning enbart sko­lans pro­blem? Nej, det är det inte. Även om man som ele­ver till­bringar myc­ket tid i sko­lan, så myc­ket som totalt halva sitt liv när man gått ut gym­na­siet, kan inte lärare vara över­allt. Det är inte lära­res skyl­dig­het att upp­fostra barn; det är deras skyl­dig­het att under­visa dem i mate­ma­tik, svenska, eng­elska, histo­ria, med mera. Vi har inte längre Upp­fö­rande som ett ämne i grund­sko­lan, utan det är för­äld­rarna som ska upp­fostra sina barn. Ni som är för­äld­rar, lyssna på era barn, och ifall sko­lan inte gör till­räck­ligt myc­ket att hjälpa, påtala pro­ble­met, men likaså, ifall ni får det påta­lat att era små äng­lar tra­kas­se­rar andra ele­ver, slå inte dövö­rat till. Visst, det kan vara miss­upp­fatt­ningar och för­tal, men se då till att reda ut det. Skyll inte pro­ble­men på andra!

Ursäkta mitt utspel, jag är litet käns­lig när det gäl­ler för­äld­rar som inte kan ta ansvar för sina barn. Jag blev själv utsatt för en sådan äls­kande fader, som lugnt tog sin tel­ning i för­svar, när sagda tel­ning spar­kat mig på svan­sko­tan, så jag än i dag har vissa pro­blem att sitta ner.

Vi har inte råd, ser jag många tänka nu. Vi har inte råd att ge mer resur­ser till sko­lan, vi har inte råd att ha fler spe­ci­allä­rare. Men, har vi råd med resul­ta­tet? Har vi råd att betala för de brott dessa ”mob­bare” utför senare? Har vi råd med vård, med avvänj­ning av dro­ger, med psy­ko­lo­gisk hjälp? Kanske. Kanske inte.

Hur jag kan påstå att mobb­ning är ett så stort pro­blem? Vad grun­dar jag detta att mob­bare senare utför brott på? Leda­ren för mobb­ningen mot mig sit­ter i fäng­else för miss­han­del, har åkt in och ut för allt ifrån väskryck­ning, till inbrott, till miss­han­del. Av hans hant­lang­are har två åkt in och ut från fäng­el­set, men den tredje har tagit sig själv i nack­skin­net, och är nu en lag­ly­dig med­bor­gare med fast jobb. Jag erkän­ner, jag kan ha haft otur. Kanske är det så att majo­ri­te­ten av de som utsät­ter sina skol­kam­ra­ter för rara små bus­streck som att klappa dem på brös­ten, stjäla deras skol­böc­ker och spola ner i toa­let­ten, sparka upp skå­pen för dem, och så vidare, kom­mer att sköta sig exem­pla­riskt i fram­ti­den, men kanske, kanske kan det vara en anty­dan att något behö­ver göras, och är det då inte bättre att detta något görs i sko­lan innan per­so­nen i fråga ham­nar i fäng­el­set, och innan hans fos­ter­för­äl­der ham­nar på sjuk­hu­set efter hans misshandel?

Ta med er dessa ord hem, och tänk över dem noga. Vad är det för skola vi vill ha? Vill vi ha en skola där våra barn kan känna sig säkra, eller en skola där man behö­ver låta det bli all­mänt känt att man bär kniv, i för­hopp­ning att det ska stoppa en från att bli påhop­pad, eller rutin­mäs­sigt inknuf­fad i ett skåp? Jag vet vad jag vill, och till­sam­mans kan vi lösa de här pro­ble­men innan det är för sent.

Tack för mig.


Hår­dare tag i skolan!

Jag läser dag­li­gen om hur tje­jer utsätts för mob­bing av alla dess slag, och hur sko­lan och kom­mu­nen bara ryc­ker på axlarna och låter den star­kes rätt råda. Det skräm­mer mig att Djung­elns Lag fort­fa­rande styr sko­lan och dess håll­ning, än mer än när jag var först en udda låg­sta­di­e­e­lev, sedan en udda mel­lan­sta­di­e­e­lev, en udda hög­sta­di­e­e­lev och slut­li­gen en udda gym­na­si­e­e­lev, även om jag vid det laget åtminstone hit­tat några likar. Många av mina plå­go­an­dar ansåg nog näs­tan att det var rätt att tra­kas­sera mig, jag var ett lätt byte eftersom jag var Annorlunda, ett grovt brott i sko­lans värld, och dess­utom rea­ge­rade jag starkt på provokationer.

Jag minns en dag när jag stod vid sko­lan och dess buss­håll­plats och vän­tade på bus­sen som min vän skulle med. Vi pra­tade helt lugnt med varandra, när plöts­ligt ste­nar for genom luf­ten och bom­bar­de­rade oss. Det var vis­ser­li­gen bara små­ste­nar, och var­ken jag eller min vän blev ska­dade, vil­ket ledde till vux­en­värl­dens reaktion:

Han tyc­ker säkert bara om dig!”

En annan vän var myc­ket väl­ut­veck­lad i mel­lan­sta­diet, med både rejält till­ta­gen byst, breda höf­ter och en rejäl bak­del. Poj­karna i hen­nes skola fann det ytterst roande att nypa henne i baken, bilda en ring runt henne för att kunna tafsa ordent­ligt på hen­nes bröst, dra henne i den blonda flä­tan, eller komma bak­i­från för att kunna knäppa upp hen­nes BH-band. Grå­tande pro­te­ste­rade hon hos sin klass­lä­rare, men det enda sva­ret hon fick var:

Han tyc­ker säkert bara om dig!”

I mel­lan­sta­diet var jag först med att få mens. Jag var tvungen att gå hem, och blev då tvungen att berätta för en av flic­korna i min klass. Hon spred ut det över sko­lan, och jag fick dagen efter höra kom­men­ta­ren: “Du kanske inte är så liten, eftersom du har fått mens. Vill du hänga med och knulla?”. Då gick jag till min klass­lä­rare, som skrat­tade och sade:

Han tyc­ker säkert bara om ”

En dag i hög­sta­diet gick jag genom kor­ri­do­ren med min vän (hon som jag blev ste­nad till­sam­mans med), när en pojke i min klass kom upp bakom mig och spar­kade mig på svan­sko­tan. Jag rea­ge­rade häf­tigt genom att vända mig om, springa efter honom, och en gång utropa “Jävla bög­jä­vel”, innan jag föll ihop av smärta. Så letade jag upp min mor (hon arbe­tade som lärare på sko­lan) och berät­tade grå­tande för henne vad som hänt. Hon blev själv­fal­let upp­rörd, och letade upp sko­lans rek­tor. Hen­nes kommentar?

Han tyc­ker säkert bara om henne!”

Nåja, vi kal­la­des till ett möte, med poj­ken, rek­torn, poj­kens far, fri­tids­le­da­ren, jag och min vän. Vart mina för­äld­rar var? Far var fort­fa­rande på sitt arbete och mor hade fått till­sä­gelse att ta en lång pro­me­nad, för at “lugna ner sig”. I mötet ham­nade jag i fokus, eftersom jag hade pro­te­ste­rat med de fula orden. Det var min svan­skota som värkte (och som fort­fa­rande vär­ker), jag som bli­vit utsatt för hans sys­te­ma­tiska mobb­ning i flera måna­der, jag som mådde illa, men han som blev off­ret. Vad jag insåg?

Han tyc­ker säkert bara om mig!”

På gym­na­siet fanns det en kor­ri­dor längst ner i bygg­na­den, när man skulle ta sig till mat­sa­len för lunch, som jag och de flesta andra av mitt kön fruk­tade. Längs väg­garna i den kor­ri­do­ren fanns flera bän­kar, på vilka de (man­liga) ele­verna från främst Bygg– och For­dons­pro­gram­met satt. När man som “elev av kvinn­ligt kön” gick längs den kor­ri­do­ren häl­sa­des man van­ligt­vis av bus­viss­lingar, sex­is­tiska kom­men­ta­rer (“Du med brun­hå­ret, har du sma­kat kuk?”) eller tvi­vel­ak­tiga kom­pli­manger (“Vil­ken häck, den skulle man inte ha något emot att klämma på!”). Detta pro­blem påta­la­des ald­rig, eftersom man visste vad man skulle få höra, och inte orkade höra det igen:

Han tyc­ker säkert bara om dig!”

Jag kanske målar upp en ganska dys­ter bild av sam­häl­let genom de här exemp­len, men det skräm­mande är att jag inte över­dri­ver. Vi behö­ver ta hår­dare tag mot mobb­ning, och fram­förallt inte för­svara tra­kas­se­rier med “Han tyc­ker säkert bara om dig” eller “Du vet hur poj­kar är” eller “Igno­rera dem, då är det inte lika roligt längre”. Även om poj­kar tyc­ker att det är roligt att tafsa på väl­ut­veck­lade flic­kor, ska verk­li­gen flic­kor behöva stå ut med det? Hår­dare tag, fas­tare pla­ner, mer stöd till utsatta, mer upp­följ­ning! Ingen ska behöva må dåligt fem, tio, fem­ton år efter att de gått ut grund­sko­lan eller gym­na­siet. Det behövs även mer resur­ser så att vi får in fler vuxna, helst vuxna som inte har ett selek­tivt syn­fält, och som kan klara av att ta itu med problemen.