Så har jag fått ett jobb, ett myc­ket trev­ligt jobb på Pine­ber­ry i Stock­holm. Jag är utveck­la­re, där jag än så länge mest arbe­tar med inter­na verk­tyg.

Jag har job­bat i två vec­kor nu, och har fått en lägen­het litet över en tim­me från Stock­holm, så det är ju ock­så en gans­ka rejäl pend­ling. Gör mig inte så myc­ket, jag sover på tåget in, och på vägen till­ba­ka hin­ner jag reflek­te­ra över dagen och kom­ma ur “jobb”-tänket, så att säga.

Näs­ta helg kom­mer möb­ler, hus­ge­råd, gar­di­ner, lam­por och pojk­vän, vil­ket ska bli trev­ligt. Jag har en säng just nu, och inte så myc­ket mer. Ett ar lam­por, men ing­en i sov­rum­met, vårt fram­ti­da var­dags­rum (med par­kett­golv!), kon­to­ret eller i hal­len. Har inter­net, men bara i hal­len, så jag sit­ter på gol­vet…

Nu är min sys­ters bröl­lop avkla­rat. Jag sjöng “The Rose” och fick många kom­pli­mang­er för sång­en, samt tårar från både bru­den och brud­gum­men.

Det blev ing­et bäl­te till klän­ning­en, utan bara mitt läder­bäl­te.  Det blev väl­digt snyggt, och det skul­le nog bli­vit all­de­les för varmt att ha något mer. Det var varmt nog att dan­sa på bröl­lo­pet i den kläd­seln, ska sägas! Så, nu är hon en anstän­dig kvin­na, och pap­pa har “för­lo­rat ett bekym­mer och fått två nya” som han uttryck­te sig.

Vi åker upp­åt om en och en halv vec­ka, för att häm­ta  res­ten av våra saker och ge till­ba­ka nyck­lar­na till vär­den. Där vi bor bör­jar nu att bli iord­ning­ställt, och vi trivs bra där, även om tvätt­ma­ski­nen är tra­sig (vil­ket leder till att vi är hos mina för­äld­rar idag så att vi kan få en del tvät­tan­de gjort), och mam­mas gam­la cykel bara har en väx­eln — ettan, så vi har inte lyc­kats ge oss iväg ut någon­ting. Vi har dock hit­tat fle­ra ryggsäc­kar som kom­mer att vara till nyt­ta för oss när vi bör­jar cyk­la och hand­la.

Jag stä­da­de gar­de­ro­ben för­ra vec­kan. Jag hit­ta­de två mus­lik, ett på gol­vet och ett i ett plast­glas. Vi släng­de båda plast­gla­sen. Vi har ock­så ren­sat ige­nom alla klä­der mina för­äld­rar läm­nat kvar i som­mar­stu­gan, så nu har vi fle­ra byrå­lå­dor. Mer intres­sant: Vi hit­ta­de en mas­sa gam­la böc­ker i bok­hyl­lan!

Nu har förs­ta etap­per­na av flyt­ten (inklu­de­rat tågre­sa med väs­kor och ryggsäc­kar) avkla­rats. Jag sit­ter hos mina för­äld­rar, och när vi har vak­nat ordent­ligt ska jag och Pojk­vän­nen åka till “vårt” nya hus och fort­sät­ta stä­da. Vi har fix­at ett sov­rum i röran, men köket behö­ver stä­das ige­nom innan det kan använ­das. Vi ska ock­så för­sö­ka få upp det sista av Pojk­vän­nens skriv­bord, även om hans dator står hos för­äld­rar­na fort­fa­ran­de — vi har ing­et inter­net hem­ma hos oss.

För­hopp­nings­vis ikväll blir min kjol + blus till sys­ters bröl­lop fär­digt. Jag och min mor är fort­fa­ran­de litet oen­se om hur ett bäl­te ska se ut, men vi får se hur det blir när jag prö­var den med kor­sett, kjol och blu­sen. Det skul­le vara en väst till, men mor och sys­ter tyck­te att det var snyg­ga­re att inte ha väs­ten som döl­jer blu­sen (blu­sen är i ett otro­ligt vac­kert lila/silver skim­ran­de tyg), men Pojk­vän­nen kän­ner att bara ha ett smalt bäl­te kan göra blu­sen för byl­sig. När den är fär­dig kom­mer jag att läg­ga upp ett kort av den på blog­gen, sam­ma kort som kom­mer att ham­na i mitt gal­le­ri, eftersom jag vill visa upp alla mina syd­da verk.

För­res­ten så är det svin­dyrt att få post efter­sänt, så jag har bestämt mig för att inte göra det. Jag får ändå inte brev av någon annan än myn­dig­he­ter.

Nu är skaf­fe­ri­et stä­dat (dock inte inpac­kat), kyl­skåpet tömt men inte stä­dat… Kanske tre-fyra disk­ho­ar kvar, och slut­li­gen damm­sug­ning och sku­ra gol­ven, även om det inte blir helt rent för­rän vi har fått ut all­ting.

I mor­gon kom­mer vi att spe­la roll­spel med en kom­pis som kom­mer att skjut­sa oss till tåget arla ons­dag mor­gon, vil­ket kom­mer bli kul. Sha­dowrun, där vi har ett pro­fes­sio­nellt team av sex per­so­ner (två karak­tä­rer var). Vi bestäm­de oss för att göra två karak­tä­rer var för att dels få litet stör­re team, och även för att få litet vari­a­tion.

En vän till mig dog den 29nde juni. Någon som jag har skrat­tat och grå­tit med, och delat många inten­si­va stun­der med, men som jag inte viss­te nam­net på innan jag hör­de nyhe­ten. Vi lär­de kän­na varand­ra onli­ne, och har spe­lat roll­spel till­sam­mans i fle­ra år.

Det är en kons­tig käns­la när många vän­ner man har är såda­na man ald­rig egent­li­gen “träf­fat”. Två per­so­ner som är bered­da att bli kon­tak­ta­de av arbets­gi­va­re, som har gått med på att vara refe­ren­ser för mig, är vän­ner onli­ne. Jag träf­fa­de min pojk­vän onli­ne, och sto­ra delar av vårt för­hål­lan­de har vi haft ett distans­för­hål­lan­de där vi träf­fa­des en gång per år som mest. Nu bor vi dock ihop, så vi har tagit igen ska­dan.

“Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” 1958 sjöng Lill-Babs om en solochvå­ra­re som häv­da­de att han flyt­ta­de till “amer­ka”, men som nu inte har skri­vit på fem­ton år. Över­lag så känns fem­ton år som om det är aning­en länge att vän­ta (vil­ket ju är mening­en med sång­en) men om man tit­tar på situ­a­tio­nen och jäm­för med hur det är nu… Att få ett brev i måna­den från USA var något stort. När utvand­ring­en var som star­kast var ett ame­ri­kabrev en stor hän­del­se.

Idag kan jag få svar ome­del­bart. Jag kan sit­ta i Sve­ri­ge och direkt få kon­takt med någon som bor tusen­tals mil ifrån mig. 1911 tog det fle­ra måna­der med båt och sedan tåg eller häst och vagn till, säg, Salt Lake City. Nu tar det 12–14 tim­mar med flyg. Värl­den blir mind­re och mind­re.